Höstens läsecirkel

Läsecirkeln träffas på Vuxenskolan

Härnösand kl. 15.30 varannan torsdag jämna veckor med början den 19 september.

Efter att ha läst den samtida Ett dockhem av Ibsen så fortsätter vi höst med den tredje av Alfhilds mest spelade dramer, Dömd. Det går bra att börja nu även om du inte var med tidigare.

Vill du veta mer eller anmäla dig så kontakta Britta Olofsson, 070 679 7569
brittaolofsson3@gmail.com

Senaste nytt klicka här!

Välkommen som medlem

Klicka här för information.

IDUN

Praktisk Veckotidning för Kvinnan och Hemmet.
N:r 43 (253). Fredagen den 21 oktober 1892

Denna dag publicerade Hellen Lindgren en recension av ”I Stockholm”. Den långa recensionen innehöll också en beskrivning av Alfhild Agrell och i det här utdraget får man en uppfattning av hur hennes vänner uppfattade henne.

”På tamburklockan ringer det. In kommer ett litet hundkräk. En liten svart best med ögon som pärlor, kringskuttande och skällande förtviflat. Han hette Bell och fick icke äta socker, för då blef han för fet, och han dog också sedermera – i sockersjuka troligen. En glad kvinnlig röst höres därute. Då visste fru Agrells vänner, att de hade kärt främmande, ty det var hon som kom. Hur hon kunde skämta! Hon kröp upp i soffan och såg ut som en bortskämd barnunge. Hon berättade missöden och framgångar och spelade scener i soffhörnet. Hela den späda varelsen är eld och kraft. Hon bryter ibland, så att man hör, att hon är norrländska. Om någonting misshagar henne, så säger hon ifrån. Hon låter sina vänner veta, att när hon vill ha dem på middag, så skola de komma, och när hon vill göra dem en tjänst, så skola de ta emot den. Hon är en sådan där vän, som man finner så få af. Det är så få, som bry sig tillräckligt om oss för att vara despotiska mot oss. I allmänhet består ju vänskapen nu för tiden i att kallprata en stund och vara underhållande – men de där storstadsfasonerna har fru Agrell icke, hon är landtligt hjärtlig.”

Bergsluft Nr 101 december 2023

Brev från Alfhild Agrell

I Bergsluft Nr 99 skriver Ami Lönnroth, apropå Yvonne Hirdmans senaste bok om sin farmor, bl.a. om Ellen Keys predikan om moderskapet, som splittrade kvinnorörelsen. I en ny bok av den Härnösandsfödda dramatikern och prosaförfattaren Alfhild Agrell finns hennes spontana och skarpa inlägg i samma debatt.

Alfhild Agrell (1849–1923), hennes liv och verk, finns utmärkt väl beskriven i biografin Alfhild Agrell: rebell, humorist, berättare av Ingeborg Nordin Hennel. Utmärkt väl, trots att Hennel inte haft tillgång till några personliga dokument, som dagböcker, manuskript, brev etc – Agrell förstörde nämligen själv allt sådant. Men det biografen hade tillgång till var de sextiotvå originalbrev från Agrell till väninnan Ellen Key, som finns bevarade i Keys arkiv på KB. Dessa är nu framtagna och transkriberade av Lena Fries Gedin och Karin Lidén och utgivna på Atrium förlag.

Breven omspänner över fyrtio år i de jämnåriga författarnas liv och ger läsaren inblickar i såväl det samtida svenska kulturlivet som i Agrells ständiga kamp i sitt privata liv med sjukdom, skilsmässa, tröstlöst orättvisa recensioner. Hon delar med sig av sina religiösa och politiska ställningstaganden och beskriver såväl sina djupa depressioner som sin himlastormande livsaptit.

Vad kan man tro sig veta och förstå om en sedan länge bortgången medmänniska? Mycket, när man får tillgång till hennes spontana brev till en lyssnande vän.

Alfhild Agrell-sällskapet i Härnösand ger för närvarande en studiecirkel där deltagarna läser breven, uppmärksamt och – lyssnande. Vi är alla fascinerade.

Karin Lidén