Alfhild Agrell 1849 - 1923

I Sverige var Alfhild Agrell under 1880-talet en av de mest uppmärksammade och uppskattade dramatikerna, både av publik och av kritikerkår. Hon föddes i Härnösand 1849 och tillbringade där sin barndoms- och ungdomstid. Fadern, Erik Jakob Martin, var en välbärgad konditor och värdshusvärd. Efter hans död gifte Alfhild sig vid 19 års ålder med Albert Agrell, handelsman i Sundsvall, och bodde där fram till 1876, då hennes man avancerade till ombudsman i Stockholms Köpmannaförening. Makarna slog sig ner i en stor våning på Nybrogatan, och tre år senare publicerade fru Agrell under pseudonymen Thyra fyra berättelser i Dagens Nyheter med rubriken "Skymningsprat", vilket blev hennes egentliga debut som författare.

Men det var som dramatiker hon blev mest känd och framgångsrik, uppskattad av både publik och kritikerkår. Hon debuterade 1881 med en enaktare och skrev under resten av samma decennium fem dramer, bland dem Räddad, Dömd och Ensam, samt ett folklustspel och ytterligare några enaktare. Pjäsen Räddad uppfördes på Kungliga Dramatiska teatern inte mindre än 26 gånger, många fler gånger än Strindbergs pjäser spelades under 1880-talet, och framfördes dessutom både i Göteborg, Köpenhamn, Berlin och London. Agrell tillhörde det så kallade moderna genombrottets författare, hon var radikal och förespråkade jämlikhet mellan könen. I sina dramer behandlade hon med stor dramaturgisk skicklighet  kvinnors och mäns olika livsvillkor, tidens sexualmoral och ogifta mödrars situation.

1886 blev en vändpunkt i Alfhild Agrells författarbana. Det uppstod nya litterära strömningar, synen på problemorienterad dramatik svängde och det blev en allmän trötthet inför kvinnodebatterande pjäser. Hennes dramer antogs och spelades inte längre. Men Agrell gav inte upp utan skrev i stället under pseudonymen Lovisa Petterqvist två humoristiska dagboksromaner, I Stockholm (1892) och Hemma i Jockmock (1896), som blev publiksuccéer och trycktes i flera upplagor.

Under hela den här tiden, från början av 1880-talet och framåt skrev Alfhild Agrell också reseskildringar, noveller och folklivsberättelser i en aldrig sinande ström. Folklivsskildringarna är nästan uteslutande från Ångermanland och Jämtland, en del på landsmål. Samlingen Nordanfrån, som trycktes i flera utgåvor, den första 1898, skrev hon under pseudonymen Stig Stigson. Hon intresserade sig också tidigt för samernas liv och kultur och utkom 1919 med novellsamlingen En Lappbok.

Men rent privat blev hennes liv allt svårare efter glanstiden på 1880-talet, hon skilde sig, flackade rastlöst omkring, fick allt mindre inkomster och dog slutligen, ensam, svag och utblottad på ett sjukhem i Flen 1923. Hon ligger begravd i sina föräldrars grav på Säbrå kyrkogård utanför Härnösand.

Alfhild Agrell var länge oförtjänt undanskymd och bortglömd i den moderna litteraturhistorien, men har nu på tjugohundratalet åter väckts till liv och börjat återfå sin plats som en av de intressanta, viktiga och framsynta kvinnliga författarna och dramatikerna under det sena 1800-talet och 1900-talets början. Vill man veta mer om henne rekommenderas Ingeborg Nordin Hennels välskrivna och intressanta biografi Alfhild Agrell – rebell, humorist, berättare, som utkom 2014 på Atrium Förlag.

Alfhild Agrell-sällskapet, som har som uppgift att väcka, underhålla och utveckla intresset för Alfhild Agrells verk, bildades 2012 och har sin bas i Härnösand, Agrells födelsestad.